Dag 56-57

Dag 56: Hukejaure - Tjäktjastugan 33 km

19e augusti

Rått på fjället idag.

Pissigt väder utanför tältet. Jag skippade stöket med gröten och kom därför smidigt iväg vid 8 i den isande kalla morgonen. Vinden och regnet gjorde att hela jag stelnade till och nu märks det att hösten har ett stadigt tag runt halsen på sommaren. Leden ner mot Čeakčavággi var minst sagt otydlig, stort tack vare den väldigt steniga terrängen och de sluttande gräsmyrarna. Vadet passerade jag enkelt men sen blev jag gång på gång frustrerad över hur dåligt markerat det var. Fotleden spökade fortsatt också till en början och kombon med alla snorhala stenar drog ner tempot en del. Nästan nere mötte jag ett tyskt par påväg åt motsatt håll som jag ömmade för.

Keb gömmer sig nånstans rakt fram.

Sen var jag till slut tillbaka på Kungsleden igen, som jag lämnade ända borta vid Tärnasjöstugorna. Och det märktes direkt. Under de första 10 minuterna mötte jag fler än jag gjort hela de två tidigare dagarna. Svenskarna har ju inte längre semester så alla hälsar med ”Hi”, ”Hallo” eller ”Ciao” och jag svarar ”Hej hej” tillbaka. Jag utbytte några ord med en amerikan, annars var det bara hälsandet som jag fick socialt under den här dagen. Märkligt väl? Proppat med folk men ändå kände jag mig lite mer ensam.

Dalen var ändå otroligt häftig och det är ju tydligt varför det är Kungsleden som går här. Jag kom ut mitt framför Kebnekaise, som tyvärr låg under ständiga moln, men alla dalgångar som vek av åt alla håll var otroliga. Vädret bytte från jämngrått till förbidragande skurar med blåa revor som omväxling. I ett sånt uppehåll blev lunchen strax innan Sälkastugorna. Nu kände jag mig piggare och satte slutkurs mot Tjäktastugan. Så jag fortsatte norrut till dalens slut och tog stigningen upp till Tjäktapasset, där jag vackert såg ut över både dalen söderut och nästa norröver.

Sälkastugorna.

Čeakčavággi norrifrån.

Sista biten ner mot stugorna gick snabbt men fyyy va jag blev kall! Tältet sattes upp precis på andra sidan bron mot stugan, där valmöjligheterna var enorma. Sen sprang jag ner till stugan och bara satt en stund i det varma, sorlande köket. När värmen nått in till benen knatade jag tillbaka till mitt trygga tält och åt frystorkat och choklad i sovsäcken, samtidigt som jag försökte tyda alla olika språk jag hörde från de kringliggande tälten.

Vy norrut från Tjäktjapasset.

Tältplats vid Tjäktastugan.

Jag börjar verkligen känna att slutet är nära nu. Det känns rätt galet. När jag började visste jag så lite om vad som skulle ligga framför mig på alla de här platserna jag aldrig varit på förut. Nu ligger det mesta istället bakom mig. Jag börjar också tänka mer på allt som ska hända när jag är hemma igen. Ansvaren börjar krypa sig tillbaka från hörnen… Nåja, än så länge är jag fortfarande här ute med bara dagen som uppgift!

Dag 57: Tjäktastugan - Abiskojaure 35 km

20e augusti

Tidig morgon vid Tjäktjastugan.

Den bitande kylan låg kvar när jag redan vid 5 vaknade. Nästan alla kläder åkte på när sakerna packades och tältet revs och de räckte knappt, det måste varit max 4 grader! Skönt nog var jag ju då ensam iväg redan klockan 7 och hade Kungsleden helt för mig själv i nästan två timmar. Avbrottet kom med ingen mindre än de sist startande gröna bandarna Agnes och Elis som var påväg söderut. Ett som alltid roligt möte var det, men nu är jag inte säker på att jag kommer träffa några fler bandare, om ingen kommer ifatt mig snart. 

Desto längre ner i dalen jag kom, desto mer kom solen upp över fjällryggen och direkt så steg temperaturen. Ett lager av kläderna åkte av varje kvart tills jag inte kunde ta av något mer. Alltså ett sista lager höll jag på, det är ju alldeles för mycket folk här för nåt annat! Sommaren var tillbaka på besök och jag hann då med en kaffepaus innan Alesjaure. Ändå kunde jag härifrån faktiskt se de första snöklädda bergstopparna!

Florsocker på topparna!

Vid Alesjaurestugorna hade jag en trevligt samtal med stugvärden. Vi pratade bland annat om det kaos som Fjällräven Classic ställer till med längs leden Nikkaluokta-Abisko med alla ofattbart oförberedda och ovana vandrarna som dyker upp. Det var över 1500 anmälda och jag är sjukt glad att det inte är mer spår än vad det är längs lederna. Ännu mer glad är jag att jag kom hit lagom efter att eventet var slut!

Leden var iallafall vacker längs Alesjaure och de branta fjällen på vardera sida. Den gick också flackt och fint och var lätt att ta sig fram på. Lunchen tog jag närmare sjöns bortre ända och portionen blev bra rågad för att göra slut på all mat som är kvar. Fötterna styrde målmedvetet vidare över stenar och spänger. Vandrarna jag mötte kom ofta i klungor, så jag fick skönt nog oftast fritt fram. Jag satte mig en stund på meditationsplatsen vid trädgränsen innan Abiskojaure och tänkte på hur det var sista gången jag är på kalfjället i Sverige innan upploppet mot Treriksröset.

Lurre vid Alesjaure.

De gångna kilometrarna började kännas och framme vid Abiskojaurestugorna var jag riktigt redo för vila. Här är man inne i Abisko nationalpark och då får man inte tälta hur som helst. Därför var jag tvungen att ta tältavgift hos STF men inte var det illa för då ingick plötsligt – förutom köket i servicehuset – också bastu!! Jag som inte tänkt bli ren förrän imorgon i Abisko! Tältet ställdes bland björkarna och sen blev det frystorkad i det nybyggda servicehuset. Där träffade jag två, Annet och Amy, som gått Kungsleden från Hemavan, och som slagit följe längs vägen. Annet hade även gått hela PCT tidigare, så vi alla hittade snabbt en gemenskap långvandrare emellan.

Bastun var sen magisk. Den gör nåt med en. Fulländad kröp jag in i tältet, åt upp sista chokladen och däckade direkt.

Tillbaka i björkskogen.

Stugorna vid Abiskojaure.