Dag 52-53

Dag 52: Låddejåkkå - Gisuris 20 km

15e augusti

Låddejåkkåstugorna.

Det blev tidig morgon som vanligt med regn serverat till frukost. Inget farligt regn, bara sådär lagom. Jag gav mig sen iväg uppåt för en lagom tuff backe där jag sprang om friluftsfrämjarna. Här kunde jag välja två vägar och valde den gamla leden genom Loadásjvágge som är förutom väldigt fin också lite kortare. Vädret höll i sig och skurar blandades med vindbyarna. Jag hade leden helt för mig själv och fick ändå en häftig utsikt mot Akka och Sarekmassivet från höjden jag tagit.

Gamla leden i Loadásjvágge.

Vid de enligt kartan markerade vaden slog jag mig ner för en tidig lunch. Trevlig plats men inte så trevligt tillfälle att sitta kvar länge och njuta. Trots att leden är gammal och inte underhålls gick det fort fram utan större ansträngning. När jag nådde sista krönet fick jag se ut över hela dalen där Vuojatädno rinner ut i Akkajaure.

Väldigt snart var jag framme vid Gisurisstugorna, redan vid 14 och kom precis när de skulle byta stugvärd. Jag lyckades haffa det sista här-bakade tunnbrödet innan helikoptern kom och utförde bytet. Sen följde en lååång och sysslolös eftermiddag där jag hade absolut noll att göra. Boken var slut, uppkoppling finns inte och inga andra vandrare skulle dyka upp på ett bra tag. På nåt sätt fick jag tiden att gå, mest genom att sitta och glo på Akka som jag tyvärr inte kommer kunna göra en topptur på det här året heller pga risigt väder. Tältet ställdes upp ett stenkast från stugorna och kvällen blev i brist på annan underhållning extremt tidig. Gå och lägga sig 20.30, är det lagligt?

Då vädret inte tillåter toppturen drar jag mig mot Ritsem direkt och blir en dag tidig jämfört med planeringen. Nu längtar jag bara efter att få den där fryspizzan och ölen från butiken, och kanske en dusch också! 

Gáhkku vid Gisurisstugorna.

Tältplatsen.

Dag 53: Gisuris - Ritsem 15 km + 11 km båt

16e augusti

Mot Änonjálmme.

Trots den galet långa natten var jag seg ur sovsäcken när det var dags att gå upp. Gröten kändes mindre lockande än nånsin så en näve nötter och så pallrade jag mig vidare mot Akkastugan och sen Änonjálmme där båten går mot Ritsem. Leden följer bara älvdalen längs Vuojatädno och går genom snålblåst björkskog. En väldigt vacker plats, där Áhkká står som en vägg, omöjlig att missa. Om det inte regnar för mycket då, vilket det till och från gjorde.

Jag susade fram längs den perfekt upptrampade stigen och mötte alla nya tyskar påväg in i nationalparkerna. Båten kör tre turer om dagen och jag ville hinna med lunchbåten, så jag stressade verkligen fram sista biten för att inte missa! Men som lättnad och besvikelse gick den en timme senare än jag trott. Mer osande av svett kunde jag nog inte vara när jag satt på verandan till Café Eno och väntade. Caféet hade jag verkligen hoppats skulle vara öppet, det var faktiskt där, för ett år sen, som jag för första gången hörde om Gröna Bandet och blev inspirerad att göra det själv! Något kaffe och fika fick jag heller inte :(

Den hundra meter långa bron över Vuojatädno.

Ut med de gamla, in med de nya.

Båten kom och lastade av och på vandrare och ombord passade jag på att kompensera med en glass. När jag satt och lyssnade på den dånande motorn insåg jag att jag inte suttit i ett motordrivet fordon sen jag tog tåget till Järpen, alltså 1,5 månad sen?? Turen över sjön stannade till i Vaisaluokta också och gick på nästan två timmar. Lagom länge för att bygga hunger till STF Ritsems butik. Framme gjorde jag det vanliga. Duscha, tvätta, hämta ut depå och fylla på med godis. Fryspizzan och ölen fick jag också till slut! Jag träffade också en SOBO-bandare och vi delade vårt brinnande hat för havregrynsgröten. Jag har nu lovat mig själv att aldrig mer ta med det ut 

Såja.