Dag 50-51

Dag 50(!!): Sårjåsjaure - Stáloluokta 18 km

13e augusti

Alltså.

Tänk att jag varit ute i 50 dagar i sträck och på det nu också kommit hela 100 mil! Otroligt, är ett ord. 50 stycken dagar och 100 mil till blir det nog inte, tur nog. Målet börjar därför kännas mer och mer verkligt och det gör något konstigt med mig. Plötsligt står jag väl där vid den rätt fula gula klumpen och är färdig. Jag vill då verkligen ta vara på de här ”sista” dagarna och njuta så mycket som det går. 

Jubileumsdagen startade hursomhelst kvickt och två pigga kisar var uppe tidigt i morgonsolen vid Sårjåsjaures strand. Sommarvärmen var tillbaka och kortbyxorna fick sig en åktur till! Leden mot dagens mål Stáloluokta skulle fint följa den ringlande jåkken ner längs dalen och alla tuffa höjdmetrar vi kämpat för tidigare gav efter. Förutom någon blöt pöl var det härlig vandring över de örtrika fjällhedarna. 

Här fanns fjällkvanne, slåtterblomster och kråkklöver i mängder, de sista tappra blommorna som finns kvar att se nu när sommaren snart är slut. Vi passerade Stáddájåkkåstugorna där vi bara tog en kort paus och hurrade för att vi nu kommit in i Padjelanta Nationalpark!

Stáddájåhkå.

Och så stugorna.

Jonas hade tyvärr börjat få problem med ena foten som svullnat upp så vi fick sänka tempot lite för att inte slita onödigt mycket innan Stálo. Vid sista bron över Viejejåhkå slog vi oss ner för lunch och göttade oss i solvärmen. Ur ingenstans anlände sen en hord av medelåldersplusare och gjorde sig bekväma bredvid oss och jag och Jonas kände att vi inte ville störa deras fjällfrid så vi fick överlämna lunchplatsen och knata vidare. Över sista kullarna och så hamnade vi in på Padjelantaleden och strax stod vi vid hängbron över till vistet.

Chocken!

Här slog vi taktiskt upp tälten på direkten på en fin plats nere vid stranden, fastän klockan bara var 14:00. Resten av dagen blev det bara vila! Vi köpte fisk, gahkkå och en otroligt bakad chokladkaka hos paret vid Fiskeflyg och så drog vi en sväng förbi Parfas kiosk för allt gotteri. Medan bastun värmdes upp åt vi middagen i BLT-stugan och förutom fisken och brödet klämdes det i en portion linsgryta också! Lagom mätta hoppade vi in i värmen och blev äntligen rena och fräscha igen. Annars var bastun full av tyskar såklart som var riktigt trevliga och oblygt pratsamma. Jonas har bestämt sig att stanna upp minst en dag till och vila upp fötterna, så vi spenderade sista kvällen tillsammans vid en klyschig solnedgång över Virihaure. Han har varit ett grymt sällskap som hållit lagom lika tempo och som varit ett bra stöd över denna rätt tuffa och utmanande sträckan! Stöter vi inte på varandra framöver igen önskar jag honom inget mindre än God Tur!!

Gofika!

De ända bilarna här uppe.

Dag 51: Stáloluokta - Låddejåkkå 25 km

14e augusti

Friska vindar!

En ovanligt hård vind väcktes till liv mitt i natten och började riva i alla tälten längs Virihaures strand och jag fick sätta i öronpropparna för att klara mig till morgonen. För de som inte stannar på vilodag börjar dagen lika som alltid. Larm klockan 6:00, pysa ut liggunderlag, rulla, komprimera och packa allt och så frukost i lä mot tältet. Sist av allt rivs tältet och stoppas under locket. Jonas låg slappt bredvid och hörde mina bestyr och så var det dags att säga adjö för den här gången. 

Sista uppgiften innan avfärd var att utnyttja väskvågen vid BLTs (Badjelannda Laponia Turism, dvs samernas förening i Padjelanta) fjällstuga. Jag vägde in på precis över 15 kg, en siffra jag är rätt nöjd med! Här mötte jag stugvärden Lena som stod och piskade mattor. Efter ett riktigt trevligt samtal bjöd hon även på sina egna överblivna torkade grönsaker, exakt vad jag har saknat i mina egna rätter! Jag blev oerhört tacksam för hennes generositet och det satte en härlig färg på resten av dagen!

Härliga färger!

Vinden från natten låg stadigt i och gav mig bra skjuts i ryggen upp på fjället. Jag kände mig stark och nu inne på Padjelantaleden var det lätt att ta sig fram. Sikten var fantastisk ut över sjöarna och solen höll perfekt värmebalans jämte vinden. På kort tid var jag sen framme vid Árasluokta där stugvärden Rickard tog emot mig. Han träffade jag förra året när jag vandrade här och han är härligt social. Men nästan viktigast är att han också säljer egenfångad och egenrökt fisk från sjön! Här görs det kallrökt och nybakt tunnbröd fick jag också med mig. Fast det fick vänta till kvällen att äta för jag jobbar på att ta mig igenom all mat jag bär på innan nästa låda i Ritsem.

Rykande färskt!!

Lunchpausen där blev av naturliga skäl rätt lång innan jag gick vidare mot Låddejåkkå. Upp på fjället igen och nu hade blåsten blivit så löjligt hård att den lekte med en som en liten trasa. Stegen var svåra att sätta rakt och jag höll ofta på att ramla omkull av de aggressiva vindbyarna. Den lugnade sig som tur va på sista biten över Pårka och dog sen av helt mot kvällen. Längs vägen idag har jag typ bara mött massor av tyskar. Det är tydligt att svenska industrisemestern är slut och då kommer allemansrätt-dyrkarna och löper fritt.

Rauk uppe på Pårka!

Nere vid Låddejåkkå satte jag upp tältet på bästa platsen direkt redan klockan fyra, galet tidigt för och vara mig. Jag svängde förbi stugan och möttes av mycket liv och rörelse runt dörren. Det var tydligen ett större sällskap från friluftsfrämjandet i Uppsala som var ute på tur, och en av de hade medlidande för min långa resa och bjöd på torkad mango. Fruktansvärt gott…

Jag fick till ett lyckat bad i lugnet under forsen och la mig sen på en stor sten och torkade i solen. Om jag blundade låg jag på en ljus strand vid Medelhavet. Sen var det dags för festmåltiden. Fisken, alltså fisken!! Den var så god så det inte var sant. Ändå blev det lite frystorkad som påfyllnad. Boken har jag nu också till min sorg läst ut så nu är den bara dövikt utan värde framöver. Jag får väl istället börja utöva mindfulness än eskapism.

Kyligt glaciärvatten!

Har jag sagt att det är vackert i fjällen?