Dag 31-32

Dag 31: Klimpfjäll - Tjåkkelestugorna 20 km

25e juli

Durrenskalet.

Hotellfrukost med våffla och nutella inledde den här fina dagen! Återigen åt jag tills det verkligen inte gick mer, vilket var så synd för jag ville ju äta allt som fanns. Mitt under frukosten kom sen en i personalen och frågade om det var någon gröna bandare i matsalen och jag räckte lite skyldigt upp handen. ”Det är telefon till dig”, sa hon och jag fattade inte vem som skulle vilja nå mig där och då, på Hotell Klimpfjäll. Men det visade sig vara Joachim som jag haft sällskap med tidigare som glömt sin powerbank i byn dagen innan, och undrade om jag kunde ta med den upp. Självklart kunde jag ju det! Tur att vi är så många som går som kan hjälpas åt!

Vända nr 4.

Jag och pappa Johan begav oss sen upp bland skidstugorna och in i björkskogen mot Durrenskalet mellan Västra och Östra Fjällfjällen (ja namnet stämmer). Kängorna var vaxade, fötterna tejpade och humöret på topp i den somriga, soliga dagen! Van som jag är vid att utföra dagarnas stora syssla, att gå, lät jag Jojje gå först och bestämma tempot. Det blev nog bäst för bådas skull, en blev inte utsliten direkt och en inte för otålig när det inte hängdes med. Samtidigt hade vi ju då mer tid att rikta uppmärksamheten uppåt och utåt mot de vackra landskapen!

Glatt humör i solen!

Vid lunchtid kom vi fram till Durrenstugan och där fick postbudet lämna powerbanken tillbaka till sin oroliga ägare. Första lunchen tillsammans med pappsen blev inne i stugan och ingen klagade på den något mer spartanska maten jämfört med gårdagen. Maffig utsikt hade vi därifrån mot Durrenskalet, en 400 meter hög vägg i ett smalt pass. Stigen ledde sen rakt genom passet och vidare ner i en bred dal. Där mötte vi Helena som är SOBO gröna bandare, och vi hade många erfarenheter att dela med varandra. Varderas sällskap fick stå bredvid och hänga med så gott de kunde i alla namn på fjäll, sjöar och orter. Ett kort men så trevligt möte! Strax efter var det redan dags för mellis, innan vi lämnade kalfjället, med tunnbröd och brieost. Vi passar på att njuta när det går!

Matpaus i Durrenstugan.

Torr och fast mark fick vi hela dagen och jag blev överraskad hur lätt det var att gå när man får en så fint fixad led. Längs Lapplandsleden har inte STF några stugor, utan det är länsstyrelsen som ansvarar för de få som finns. Det innebär att det inte finns någon service och att skicket kan va lite hur som helst. Första av dessa vi nådde var då Tjåkkelestugorna. Där var redan en barnfamilj inhuserad och det var mycket liv och rörelse när vi satt och åt middagen i ett av rummen. Som efterrätt hade jag fixat något som andra vandrare kan tycka är sjukt onödigt att kånka upp: chips och dipp!! Många välbehövda kalorier måste man iallafall erkänna att det innehåller.

Schysst gräsmatta!

Gräddfilen på kylning.

Mitt i snacksandet kom tyvärr regnet och vi hastade ut för att få upp tältet innan marken blev för blöt. Men snart vräkte det som att någon hällde hinkar med vatten över oss och Jojje blev tveksam på att sova där ute när det fanns bäddar under tak alldeles intill. Jag gick med på förslaget och vi gick in i ett av uthusen. Jag hade fått höra av bandare som ligger före mig påväg norrut att de här husen skulle vara hemsökta av mygg och vi slog ihjäl mängder innan vi la oss till ro i sängbåsen. Åskan rullade tungt över oss och forsen brusade utanför fönstret, en fjällens godnattvisa.

Ett rum med historia.

Dag 32: Tjåkkelestugorna - Åtnikstugan 18 km

26e juli

Gården från stora husets fönster.

Natten var inte lätt. Skrönorna om de av myggen hemsökta husen stämde precis. Jag skyddade mig så gott jag kunde med sovsäcken men vid kl 3 vaknade jag och stod inte ut längre. Johan låg också vaken och vi gav upp och gick ut till tältet som vi låtit stå kvar. Äntligen fick vi lugn och ro och kunde sova!

Frukost och morgonfix blev tillbaka inne i uthuset och så vinkade vi av familjen i stora huset. Nu gick leden vidare genom glesa björkskogar upp mot Remdalen. Den gråa morgonen sprack upp i ett perfekt halvklart väder där man varken frös eller svettades. Innan backen mötte vi en man som gått från Ammarnäs och skulle nöja sig vid Klimpfjäll. Trots sin ändå ovanligt långa vandring var han väldigt imponerad och ödmjuk inför alla gröna bandare, så då fick man känna sig lite stark.

Obligatoriska cykelbilden!

Uppe på kalfjället hittade vi en riktigt skön lunchplats och när maten var uppäten slumrade jag till en stund i solen. Jag har ju lärt mig att man ska passa på när det är bra läge! Många kilometrar var det heller inte kvar till dagens mål Åtnikstugan. Sluttningen dit ner gick sen ledigt och framme vid stugan låg saker kvar från ett gäng fiskare som hängt i stugan några dagar. De var väl ute på en till fiskevända, men vi prioriterade tältplats före att vänta in att de skulle vara tillbaka för att kunna hälsa.

Kocken och gästen.

Vi gick tillbaka några hundra meter för imorgon ska vi ta en alternativ stig som gör att vi slipper gå massa landsväg dagen efter, och den stigen viker av innan stugan. En rätt kal kulle blev godkänd som plats men knotten var visst framme igen och härjade. Igen bekräftas min ovilja att tälta nere i dalarna bland skogen. Tråkigt att inte kunna vara ute en annars fin kväll, men det blev tidig middag i tältet och sen fick varsin bok underhålla oss de sista timmarna.

Vojmån.

Glad för ingenting.