Dag 35-36

Dag 35: Arevattnet - Boxfjäll 26 km

29e juli

Lovande väder!

Efter en härlig natt i Arevattnets stuga blev det tidig frukost i morgonsolen för vårt lilla gäng. Ulf och Jonas funderade på att ta en annan väg än leden genom Södra Storfjället, men en bit skulle vi samma håll så vi slog följe. Det är roligt hur man kan stöta på andra bandare, glida iväg på olika håll, för att sen träffas på igen och gå tillsammans ännu en gång! Pappa Johan fick visst lite eld i baken av att vara i minoritet bland alla hurtiga gröna bandare, och ledde oss då raskt upp på kalfjället.

Fyra i bredd, inga problem.

Vi möttes av en underbar dag, lagom svalt i luften med en frisk vind och samtidigt värmande sol. Äntligen fick vi också fri sikt mot alla kringliggande toppar. Dalarna påväg mot Daevna var fantastiska och fick verkligen visa sin bästa sida i solskenet. Efter två enkla vad kom sen en rätt tuff backe upp mot rastskyddet, där vissa svor ”aldrig mer” påväg upp medan andra satt med ryggen mot rastskyddets dörr och njöt av utsikten. Det drog lite väl kallt där uppe så vi tog tidig lunch inne i lä. Ulf och Jonas körde på med sina måltids-shakes och jag och farsan kokade riktig pasta med salami. Man stöter på många spännande strategier och lösningar kring vad man ska ha med sig och äta!

Daevnas rastskydd.

Därifrån kom dessvärre lika mycket backe till, men med en grym belöning. Högfjällsdalar avlöste varandra och vi sprang på en riktigt stor flock renar som gjorde Thöni väldigt distraherad från huvuduppgiften att gå framåt. Annars var det väldigt folktomt som det varit de här dagarna längs Lapplandsleden. Vi har egentligen bara mött ett sällskap per dag. Det märks stor skillnad att STF inte är närvarande med stugor och service som annars lockar mycket folk. När jag kommer upp till Hemavan och går första sträckan på Kungsleden kommer det lätt bli en chock över trängseln!

Leden gick sen ledigt ner från kalfjället och här bestämde sig Ulf och Jonas att ändå gå med längs leden en bit till. Ömmande fötter skulle inte klara så mycket oledat som det annars planerades. Därför gick vi alla mot Atosstugan, som så lustigt låg längs en spikrak grusväg anlagd för att göra platsen mer anpassad för rörelsehindrade. Inget stopp blev det där, för vi hade sikte på Boxfjäll där Tärna Vilt har sin butik. Några sista kilometrar längs asfalt fick det bli och i butiken köpte vi stora kassar med snacks och godis var. 

Asfalt dödar men dalen va fin.

Campingen här är egentligen bara öppen på vintern men de var så snälla och lät oss tälta vid uppställningsplatserna och utnyttja servicehuset. För Rydh:arna bjöds det då på den grymma kantarellrisotton med sjuka mängder smör i och stora glas cola till. Men där slutade inte frossandet! Ulfs fru kom förbi för att hämta upp hunden och langade över öl åt hela sällskapet, och så satte vi oss på ljugarbänken och lassade fram chips, korv, godis och bärsen såklart. Jag råkade nog själv äta upp dryga hälften av allt och var stolt över att ha fått i mig så många kalorier. Vi skrattade alla åt vad tandläkarn skulle säga om den fina kosten man håller här på vandringen… Gänget slussades sen genom duscharna och gick rena och nöjda in och la sig i tälten. Vilken toppendag det blev!

Såhär kan man ha det.

Dag 36: Boxfjäll - Säjnesjaevrie 21 km

30e juli

På gång!

Idag har var en helt underbar dag på fjället. Kortbyxorna åkte på och knappt en enda mygga, broms eller knott har synts till! Helt sjukt!

Vår streak i att sova på fina gräsmattor gav ännu en gång en skön natt, och den här morgonen värmde plötsligt solen på tältväggen. Jag och pappsen satt på trappen till servicehuset och åt gröten ur samma kastrull som vanligt. Ulf skulle göra en egen variant av dagsetappen, så han blev kvar när jag, Johan och Jonas drog iväg längs landsvägen. Vid Joesjö stack vi upp på en ”genväg”, via vad som enligt kartan skulle vara en stig. Det blev snarare en kamp genom djungeln av torta och videsnår och vi gjorde vårt bästa för att komma upp till den egentliga leden så snabbt som möjligt. Här fick Johans utmärkta svampögon göra sitt igen när jag nästan trampade rakt över en massa kantareller. Då var färsk svamp till lunch kirrad igen!

Spegelblankt på Joesjö. 

Denna distans fram till Hemavan går över några lägre fjäll och med undantag för någon kort brant backe är leden riktigt lättgådd. Vid Skälvattnet ska man korsa sjöns hörn med roddbåt, men vi hade fått tips om att det går utmärkt att traska i vattnet dom 750 metrarna längs strandkanten istället. Annars hade det blivit att ro fram och tillbaka tre gånger för att se till att det står en båt på varje strand, vilket ingen utom Jojje var särskilt sugen på. Vattnet var svalkande och fötterna blev en smula fräschare också!

Upp mellan björkarna mot kalfjället bar det och där hittade vi en grym liten sluttning med lägligt rinnande vatten intill, som gjord för lunchpaus. Där lyxade vi till det med smörstekta kantareller igen! Ni kanske trodde det skulle gå riktig nöd på mig ute i vildmarken och det trodde väl jag egentligen också…

Plask plask!

Guld.

Dagen fortsatte sen i det härliga vädret över mjuka fjäll och vi närmade oss det tänkta målet vid Säjnestjåhke. Osäkra på var man kunde hitta en torr fläck att slå upp tältet på ramlade vi turligt nog på en förberedd plats vid kanten av Säjnesjaevrie. Ikväll är det sista kvällen ute på fjället för farsan för den här gången. Det har varit härligt med välbekant och kärt sällskap, om så bara för en stund! Från Hemavan återstår ”bara” hälften kvar till mål, men det känns som att det inte finns något hinder som är för tufft mellan mig och den gula klumpen! Jag ser nu väldigt mycket fram emot den kommande hälften där fjällen bara blir mer och mer dramatiska!

Säjnesjaevrie.